För fyra år sedan publicerade jag detta blogginlägg (på min dåvarande blogg). Jag hade nyligen kommit hem från en termin i Australien och slets mycket mellan här och där. En tillvaro med hey mate, ljumma bbq-kvällar, gentlemän som kallade en darling, leenden, enkelhet, värmen – i luften och i människors beteenden. Jag minns att jag hade väldigt svårt att acceptera tillvaron i Göteborg och den svenska mentaliteten. Och ifrågasatte mycket hur människor gjorde sin val och levde sina liv.
Igår när jag tvingades ut i den begynnande snö/regnstormen och den obarmhärtiga kölden grep tag om skelettet så var det svårt att vara positiv. De vårkänslor som hade vågat sig fram dagarna innan var som bortblåsta (bokstavligen) och jag påmindes ännu en gång om vilket land jag bor i. Och jag kände på riktigt att jag ville dra. Varför inte egentligen! Flytta till LA. Eller Australien. Till ett land som har mer sol än slaskstormar.
Till en del av världen där man kan få ta del LJUSET. Som vi är så svältfödda med här i Sverige.
Det är märkligt att man går och genomlider och överlever vinterhalvåret som i praktiken kan sträcka sig ännu längre än ett halvår. Man står ut och tänder ljus och är hoppfull och försöker uppskatta mörkret, göra det bästa av det. För att sedan få ett par månader av svensk sommar och ljus. Men inte heller här kan vi vara helt nöjda för det kan ju faktiskt regna hela juli. Och de som prickar in sol under alla tre semesterveckor kan skatta sig riktigt lyckliga. Om vi får regn på semestern så unnar vi oss en sista minuten i augusti och flyr till Spanien eller Grekland. Vi pressar i en solstol en vecka och slappnar av. Vi fyller på våra ljusdepåer och hoppas att det ska räcka det närmsta halvåret när vi ska ha svensk höst och vinter igen. Jag tänker, det finns ju andra sätt att leva. Och återigen, jag är präglad av min utbytestermin och kontrasten blir så stark.
Jag tänker bara att vi ibland borde vidga våra vyer. Och inte begränsa vårt drömmande. Australiensarna reser världen runt och många jag träffade hade varit i fler Europeiska länder än jag. De hade bott i London några år. Rest i Skandinavien, Östeuropa, Latinamerika.
Samtidigt som jag är en tryggehetsjunkie och upskattar rutiner och närhet till familj och vänner så bor det en rastlös äventyrare i mig. Kanske även jag stillar mig snart och låter horisontellt regn och mörker obemärkt glida förbi. Men det blir svårare när man varit på andra sidan, när man sett att gräset är grönare.
